Historiska Nyheter Livet i Birka.pdf

HISTORISKA

NYHETER

Vikingarna

var långhåriga och

välfriserade

Livet i Birka

Det magiska ögat

Älgmannen under tröskeln

Kokt, stekt och grillat

Baka, baka liten kaka

Med kungen på Adelsö

Bronsgjutarna

Birka i Europa

Nr 61

Statens historiska

museum och

Riksantikvarieämbetet

1996

20 kr

Mötesplats Birka

HISTORISKA NYHETER

Björkö är idag en lantlig idyll. Under vikingatiden låg här

ett sjudande centrum för svearnas handel med världen–

Birka, Sveriges första stad. Spåren av det forna Birka har

lockat både fantasin och forskningen under hundratals år.

Den första arkeologiska undersökningen på Björkö

gjordes redan 1686. De enkla fynden finns alltjämt beva-

rade i Historiska museet. Så mycket rikare var de fynd

som Hjalmar Stolpe gjorde vid sina utgrävningar i stads-

området Svarta jorden och de omgivande gravfälten mot

slutet av 1800-talet. Dyrbara och sällsynta importvaror

vittnade om ett samhälle med vidsträckta kontakter med

fjärran länder och kulturer.

Genom en storartad donation av Gad Rausing och AB

Alfa Laval har nya arkeologiska undersökningar kunnat

genomföras i stadsområdets hantverkskvarter under de

senaste fem åren. Docent Björn Ambrosiani och hans

arkeologgrupp har strävat efter att klarlägga hur staden

varit uppbyggd och hur den fungerat. Minsta spår av livet

i hantverkskvarteren har tagits tillvara med modern

undersökningsteknik. Genom mängder av skenbart obe-

tydliga fynd har de stora sammanhangen klarnat. Samti-

digt har vi kommit mycket närmare människorna i deras

vardag.

Nu kommer Historiska Nyheter med rykande färska

rapporter från forskningen om Birka. Det har skrivits av

forskare som medverkat i de arkeologiska undersökning-

arna och i arbetet med det nya museet. Vi är stolta att

kunna presentera detta spännande nummer av tidningen

samtidigt som museet invigs.

Idag framträder Birka alltmer som en av vikingatidens

stora mötesplatser. Hit kom pälsverk och råjärn från sko-

garna i norr. Här bearbetades råvarorna av skickliga

hantverkare och härifrån skeppades produkterna vidare

ut i världen. Hit kom dyrbarheter från frankerriket i söder,

det arabiska Kalifatet i öster och på Sidenvägen ända från

Kina och Indien. Här möttes långväga handelsmän,

kungen och hans folk, stadens hantverkare och stor-

männen i Mälardalen. Hit sändes Ansgar av kejsar Ludvig

den Fromme för att förkunna kristendomen, men här drev

också svearna en hednisk motmission. I Birka berättades

inte bara om nordiska bragder och hjältar. Här kunde man

lyssna till sägner om den legendariska kejsaren Karl den

Store och Harun-al-Rashid, den vise kalifen i Bagdad och

i Tusen och en natt.

Vikingatidens Birka var ett mångkulturellt samhälle,

en mötesplats för många folk och kulturer, en plats där

perspektiven vidgades och utvecklingen satte fart. Den

mötesplatsen har vi velat göra levande på nytt, både med

museet och med Historiska Nyheter.

ULF ERIK HAGBERG, Museidirektör

Statens historiska museum

CHRISTIAN LAINE,

Avdelningschef

Riksantikvarieämbetet

Faktaruta

Namn : Björn Ambrosiani. Anfader

Giovanni Battista A kom till Sverige

1795 från Italien. Han var balett-

dansör och balettmästare hos Karl

XIV Johan. Även ett par söner blev

dansörer. Björn själv klarar sig till

nöds på ett dansgolv, säger han.

Ålder : 6 8

Yrke : Arkeolog

Aktuell som : Basen på Birka

Bor: På Engelbrektsgatan. Sen alltid,

med vissa avbrott.

Familj : Ganska nygift, för tredje

gången. Har fyra barn som inte

tillåtits bli museimän. För är man

barn till en arkeolog, säger han av

erfarenhet, då är man någons son

eller dotter mycket länge,det drö-

jer till man får bli sig själv.

Äter : Nästan allt. Lagar gärna ma-

ten själv.

Dricker : Inte gärna mjöd.

Fritidsintressen: Arkeologi, kultur-

historia.

Ser påTV: Då och då, fast bara i fem

minuter. Sen somnar han ofelbart.

Cecilia Hagen möter Björn Ambrosiani

sen ingenting och ingenting och

ingenting.Och sen ännu mer nog-

grannhet och tålamod.

Enligt Björn Ambrosiani.

Det är alltså han som har

basat över de senaste sex årens

utgrävningar i Birka. De som hit-

tills bland annat blivit till fyra

populärvetenskapliga böcker,

minst ett TV-program om året

och som nu leder till att ett mu-

seum öppnas på ön.

En arkeolog är någon som

gräver i jorden i akt och mening

att hitta ett tungt guldsmycke

från sen länge svunna tider.

Tror vi som inte ens är i närhe-

ten av branschen men tror vi helt

fel. Arkeologi tycks mest bestå i

att sitta på ett kontor och fundera

och systematisera, att samman-

träda och– höll jag på att skriva–

intrigera. Björn Ambrosiani pro-

testerar dock bestämt mot den

senare uppfattningen. Det rör sig

om en naturlig vetenskaplig dis-

kussion.

I varje fall verkar det inom

detta forskningsgebit före-

komma lika många akademiska

tvister som inom alla de andra.

Det dröjer det inte länge innan

man förstår. Det räcker att lyssna

till saker som ’’man ansåg att

Birka var en stödjepunkt mellan

frankerna och araberna utan

kontakt med omlandet. Men det

ansåg inte jag’’.

Birkas omland ligger honom

nästan lika varmt om hjärtat

som själva Birka, det inser man

också ganska raskt.

Alltihop började för Björns del

med att han var son till en kultur-

historiker. Vars fackbibliotek

han förvaltar i det hus han bebor

och även bebodde som barn och

där vi sitter och försöker förstå

varandra. Det enda jag med sä-

kerhet vet om honom i förväg, det

är att han alltid haft ett starkt

kvinnotycke. Det stämmer kan

jag konstatera.

Sjuttiofem hyllmeter tar pap-

pas böcker och särtryck och när-

mare hundratjugo hans egna.

Bara detta gör att han aldrig mer

kommer att kunna flytta.

Han läste i Uppsala på den tid

det bara var två nybörjare i äm-

net per institution per år, det vill

säga sex arkeologer in spe. Nu

handlar det om mellan två-

hundra och trehundra stycken.

Arkeologvärlden var liten och ef-

tersom professorn var vän i fa-

miljen var han farbror och inte

professorn med honom och då

höll man förstås helst tyst.

Han travade backe upp och

backe ner i Östergötland för att

kartlägga fornlämningar, han

skrev sin fil kand uppsats om

Birka, om vikingatidens smyc–

ken, han var i Indal, i Valsgärde

och på Darsgärde och han

doktorerade 1964 på en avhand-

ling som hette ’’Fornlämningar

och bebyggelse, en studie i Att-

undalands och Södertörns för-

historia’’.

Han satt ömsom på Historiska

museet, ömsom på Riksantikva-

rieämbetet, vars undersöknings-

verksamhet han basade för i fem-

ton år och under den tiden

kuskade han land och rike runt

hundra dagar per år. Resten av

tiden satt han i sammanträde.

Grävde, det gjorde han nästan

bara i början. Och inte jagade

han någon guldskatt och aldrig

har han velat vara förste man i

Tutanchamons grav. Det där är

en vrångbild som vi fåkunniga

håller oss med.

Allt det där sammanträdan-

det blev han omsider litet trött på

och det var då han fann det möj-

ligt att ta upp tidigare planer på

fortsatta grävningar i Birka. Och

så gjorde han det. Icke med Guds

hjälp och en tandborste, men väl

med kraftigt pekuniärt stöd från

Gad Rausing, en affärsman som

även är fil doktor i arkeologi. För,

som han sagt, om man inte spelar

golf, måste man göra något an-

nat.

Tre frågor ville man ställa:

Finns det en stadsplan? Är den

stabil? Hur ser den ekologiska ut-

vecklingen och resursutnytt–

jandet ut från botten till topp?

Och dem har man fått svar på

nu, säger Björn Ambrosiani, som

också hävdar att alla hushåll i

Birka flyttade till nya handels-

platsen Sigtuna när båtarna blev

så stora att de var tvungna att

runda Södertörn och inte längre

gick att släpa 400 meter på land

alldeles förbi kyrkan på Storga-

tan i Södertälje. Det låter på ho-

nom som om just detta varit och

är ytterligare ett ämne för heta

akademiska diskussioner.

Hur det var på Birka? var det

ett samhälle för oss att stå efter?

Det luktade skit, säger han på

ett något elegantare sätt. Och

ruttnande ben- och fiskrester.

Husen var åtta gånger fem meter.

Gårdarna var täckta av avskräde

och avföring. Hade man genom–

levt sin första infektion eller gra-

viditet så klarade man sig säkert

upp i sextio–sjuttioårsåldern.

Men man ska vara tacksam

för att man är uppvuxen i ett nå-

got modernare stadssamhälle.

Själv har han bott där varje som-

mar de här åren, från maj till sep-

tember. Och nu sitter han och

hans medarbetare i Garnisonen

och listar allt material för att i

höst lämna över det i ordnad

form till Historiska museet.

Sen ska de alla skriva om det.

Tre volymer Birka Studies har de

redan åstadkommit, femton lär

det bli innan det är klart.

Det tar aldrig slut, säger han.

Jag kan fortsätta med det i hela

mitt liv. Om jag nu inte väljer att

återvända till omlandsfrågorna.

Men Birka blir han inte kvitt,

det finns alltid i bakhuvudet.

Känns det som om Björkö är

ditt, frågar jag.

Nej, jag är snarare livegen, ägd

av Birka. Men det är inte någon

negativ känsla. Ön uppfyller

mina tankar och handlingar hela

tiden, jag hinner inte riktigt med

något annat.

Det är på det viset att Birka

ställer krav som jag måste upp-

fylla. Inte tvärtom.

Man lär sig mycket under en

timme eller ett par i Björn

Ambrosianis sällskap. Man lär

sig till exempel vad en koprolit är.

Och att man noga undersökt

ett antal sådana från Birka och

att man kunnat konstatera att en

av dem torde ha kommit ur en

person med stark förkärlek för

mjöd. Det tydde det faktum på att

den mest bestod av lindpollen och

pors.

Vad är väl undersökande jour-

nalistik mot grävande arkeologi?

Förmodligen vet ni mycket

väl vem Björn Ambrosiani är.

Men skulle ni inte göra det, så

kan han kortfattat beskrivas som

Birkas kung. Något han omedel-

bart och mycket lugnt och enträ-

get protesterar emot. Han är sna-

rare Birkas slav, säger han.

Det där med att vara lugn och

enträgen, att vara noggrann och

ha tålamod, det är de viktigaste

egenskaperna hos en arkeolog.

Noggrannhet och tålamod. Och

Björn Ambrosiani.

Foto Jan Eve Olsson.

De senaste årens grävningar har visat att Birka g rundlades under 700-

talets andra hälft. Det finns verkligen fog för att tala om en regelrätt

grundläggning, eftersom stadens rum har organiserats efter vissa på

förhand givna principer. Markområdet styckades upp i tomter som

avgränsades av diken, mellan tomterna anlades gränder som löpte

radiellt ned mot vattnet. En del gränder mynnade ut i bryggor med

kraftiga landfästen i form av stenkistor. De gränser som drogs upp

respekterades och låg fast, dvs stadens rum fick en fast struktur som

stod sig över tiden. Fynden ger oss möjlighet att när mare datera denna

händelse till omkring 770. Det som hände i Birka var i ett europeiskt

perspektiv inte något unikt. Om vi vänder blicken ut mot det övriga

Europa ser vi att det vid denna tid, eller t o m några generationer

tidigare, uppstod en rad liknande platser.

distributionen av prestigevarorna.

Kungligt beskydd

Kungen stod som beskyddare av långväga köpmän och garanterade att

vissa platser och tider ställdes till förfogande för deras verksamhet.

Köpmännen, som källorna kallar mercatores eller negociatores , färda-

des över mycket långa sträckor. Som främlingar i de länder de passe-

rade hade de dåligt skydd av de lokala sedvanerätterna. Dessutom

svävade de i fara eftersom det var känt att de medförde dyrbarheter.

I en värld där gränsen mellan fredlig handel och röveri var oklar, var de

även utsatta för misstankar. Hur skulle man skilja rövare från dessa

okända köpmän som, enligt engelska källor, färdades i sällskap med en

eskort av beväpnade tjänare? Hur kunde man vara säker på att varorna

inte var tjuvgods? Det var med andra ord viktigt att handels-

transaktionerna kontrollerades av myndigheterna, att de ägde rum

öppet och under bevakning. Vi kan därför se att den karolingiska

lagstiftningen förbjöd all handel nattetid, dock med undantag för

försäljning av matvaror och hästfoder. Den krävde också att en greve

eller biskop skulle närvara om handeln rörde varor som tilldrog sig

särskilt livliga misstankar: slavar, hästar, samt guld- och silverföremål.

I en föreskrift 828 av kejsar Ludvig den fromme, framskymtar att

köpmännen var kejsarens ’’trosmän’’, fideles . Detta personliga band

gav dem särskilda fridsbestämmelser som omfattade kungens

skyddslingar. Köpmannen var befriad från de skatter som lades på

varutransporterna och han ägde själv sina transportmedel. När han

återkom från sina resor skulle han emellertid infinna sig i kungapalat-

set och till Kammaren utbetala det som var brukligt. Köpmannen

skulle då lojalt skilja mellan det som härrörde från hans egna affärer

och det han skötte för kungens eller kejsarens räkning.

Plikten att ge, mottaga och återgälda

För att kunna förstå varför dessa platser uppstod, måste vi till att börja

med konstatera att den tidens samhälle var stratifierat, dvs medlem-

mar av samma kön och jämförbar ålder hade inte samma tillgång till

de materiella resurser som upprätthöll livet. Här fanns kategorier som

stormän, fria bönder, landbor och slavar. Vidare är det väsentligt för

oss att inse, att de sociala relationerna upprätthölls av en ideologi där

ömsesidigt utbyte av gåvor utgjorde en grundval. Samhället genom-

syrades av tre moraliska eller sociala plikter: plikten att ge, plikten att

mottaga och plikten att återgälda.

Generositet och överdådig gästfrihet visade hur mäktig stor-

mannen var. Hans prestige mättes efter antalet män som omgav ho-

nom. Detta ledde till att han på alla vis, bättre än andra hövdingar, ville

traktera det följe som åt vid hans bord. Generositeten baserades på de

nyttovaror i form av mat och dryck stormannen kunde producera på

sin gård. Men de lokala stormännen kunde även utkräva tributer eller

avgifter i form av nyttovaror, t ex järn, kläde, hudar, timmer, spannmål

och smör.

För att upprätthålla den maktpolitiska strukturen behövde eliten

dessutom prestigevaror som ädelmetaller, fina textilier, vapen och

glas. Även vin, kryddor och exklusiv mat var av stort intresse. Ett sätt

för stormannen att komma över dessa varor, var att med sitt väpnade

följe plundra intilliggande områden där tillfälliga tributer kunde

avkrävas. I samtida källor från t ex frankiskt område kan man läsa om

årligen återkommande plundringståg som inbringade stora rikedo-

mar vilka fördelades mellan kungen och hans följeslagare.

Ett annat sätt för eliten att få tag på de ting som de kunde smycka sig

med, roa sig med, visa upp på fester eller ge bort, var – vid sidan av

militär verksamhet – handel. Det var därför viktigt för härskareliten

att kontrollera handelsplatserna och ta aktiv del i produktionen och

Emporier

De platser där fjärrhandeln bedrevs omtalas med det latinska ordet

portus , som motsvarar det germanska ordet wik . Under kontroll av

kungamakten fanns där specialiserade vittnen som garanterade att

alla kontrakt var giltiga. På Ludvig den frommes tid förefaller en

representant för kejsaren ha varit närvarande, vilken skulle döma

mellan köpmännen samt uppbära den tribut som var priset för kejsa-

rens beskydd. I den arkeologiska litteraturen kallas dessa orter

emporier . Alla emporier låg invid territoriella gränser. De var alltid

belägna på bästa möjliga plats ur transportsynpunkt, hade ett planerat

gatunät och en reglerad bebyggelse. De som vistades här var inte bara

främmande köpmän som besökte platsen endast periodvis, utan också

inhemska hantverkare och en bofast inhemsk befolkning som för-

sörjde handelsplatsen. Här bedrevs i princip bara en sorts partihandel.

Birka från norr.

Foto Jan Norrman, RAÄ.

HISTORISKA NYHETER

I frankerriket hade en stormannafamilj växt fram i slutet av 600-

talet och början av 700-talet. Detta var Karl den stores förfäder. De

etablerade sig med stor aggressivitet. Andra stormän besegrades och

omkringliggande stammar tvingades till underkastelse. Bland andra

erövrades den frisiska handelsorten Dorestad så att fjärrhandeln på

denna plats kom under frankisk kontroll. Under 700-talet fanns en rad

sådana portus/wik på frankiskt område, framför allt i de norra de-

lar na, där floder na Seine, Maas och Rhen når Nordsjön. Utöver

Dorestad kan nämnas bl a Domburg, Deventer, Emden i det frisiska

området och Quentovic i norra delen av dagen Frankrike. De största

var utan tvekan Dorestad och Quentovic.

I Dorestad, som låg i nuvarande Nederländerna, fanns en tre kilo-

meter lång och 60 hektar stor bosättning längs floden Rhen. Bebyggel-

sen var flerkärnig, dvs den utgjordes av ett flertal sammanvuxna

koncentrationer av hus, där handels- och hantverksaktiviteter blanda-

des med agrara göromål. Mellan husen löpte gator vilka mynnade i

bryggor som sträckte sig ut i floden. Här passerade laster av kvarn-

stenar, glas, vin och slavar, liksom kläde av hög kvalitet. Genom arkeo-

logiska fynd finns en rad hantverk belagda, bl a skeppsbyggeri, snick-

eri, korgmakeri, garveri, skomakeri, textilhantverk samt ben- och

hornhantverk. Man räknar med att staden haft 1000–2000 invånare.

Även i England stabiliserades kungamakten under 600-talet och mot

slutet av detta århundrade och under 700-talet framträder en rad orter

på engelskt område, bl a Hamwic, Ludenwic (London), Eoforwic (York)

och Gipeswic (Ipswich). På danskt område fanns under 700-talet en ort

av emporiatyp, Ribe. Denna ort låg ett litet stycke uppströms Ribe å

innanför den sydvästjylländska Nordsjökusten. Arkeologiska under-

sökningar visar genom årsringsdateringar av trävirke, att Ribe har

grundlagts ca 710. Bebyggelseområdet som omfattade nära 10 hektar

delades in i ett regelbundet tomtsystem med ca 8 meter breda tomter

som löper vinkelrätt mot ån. Tomterna avgränsades med diken. Mäng-

der av hantverksavfall visar att man har tillverkat kammar, pärlor och

bronssmycken.

platsen. I Birka fanns även stormännen representerade. De bodde i

utkanten av stadsområdet i långhus liggande på terrasser med utblick

över hantverksbebyggelsen. Här kunde de som var allierade med

kungen bedriva handel. I gengäld hjälpte de till att försörja stadens

befolkning. Vi kan räkna med att minst 500 personer var bosatta här.

Stora mängder livsmedel, byggnadsmaterial och bränsle behövdes.

Sannolikt har en stor del av Mälardalens befolkning tvingats bidra till

stadens försörjning. Här kommer stormännens roll åter in i bilden.

Genom sin förankring i bygden kunde de lättare överblicka den lokala

produktionen av livsmedel och driva in ett överskott som kunde föras

till staden. Det är tydligt att det inte bara var fjärrhandeln som

kontrollerades genom Birka, även hantverksproduktionen var kon-

centrerad hit. Vi hittar nästan inga belägg i det arkeologiska materia-

let för att t ex bronsgjutning, kammakeri eller pärltillverkning har

förekommit ute på landsbygden.

Praktsvärd från Birka. © ATA.

Fjärrhandel

Inledningsvis kan vi i Birkas fyndmaterial se att de fjärran ifrån

kommande varorna framför allt härstammar från Västeuropa och

södra Östersjöområdet. Det rör sig främst om glas och keramik. Detta

är kanske inte så överraskande med tanke på att det är i det området

som de flesta orterna för fjärrhandel finns etablerade under 700-talet.

Vi kan tänka oss att köpmännen som var lierade med de frankiska

härskar na var intresserade av att komma över t ex pälsverk och järn.

Det finns visserligen inga direkta belägg för någon järnhantering i den

nyligen avslutade utgrävningen, men det finns istället mycket tydliga

spår efter en omfattande hantering av pälsverk. Främst är det ekorr-

skinn och päls av räv och mård som har förts in till Birka för bearbet-

ning och paketering inför en stundande export. Att även handel med

järn förekommit verkar mycket troligt eftersom vi vid den här tiden

kan se en markant ökning i produktionen av järn i Mälarområdets

utkanter, t ex i Gästrikland.

Det finns dock en del fynd som pekar österut i ett tidigt skede av

Birkas historia, t ex pärlor som är tillverkade på arabiskt område

liksom enstaka arabiska silvermynt. Inte heller detta är särskilt märk-

ligt, som vi har sett finns det en begynnande handelsaktivitet i Staraja

Ladoga under andra hälften av 700- talet. Det finns flera arkeologiska

belägg för att skandinaver har varit verksamma på denna plats i dess

äldsta skede. Via olika mellanhänder kan man alltså ha kommit över

varor långväga ifrån.

Lokalt präglade mynt

Gemensamt för många av de ovan beskrivna emporierna som var

involverade i fjärrhandeln kring Nordsjön var att man hade mynt som

betalningsmedel och att dessa präglades på respektive ort. Denna typ

av mynt kallades för sceattas och förekom i ett antal lokala varianter.

Dessa mynt tycks emellertid vara bundna till handelsorterna där de

påträffas i stora mängder, däremot hittar man dem ytterst sällan ute på

landsbygden.

I de frankiska riksannalerna kan vi år 808 läsa att den danske

kungen Godfred intog den slaviska staden Reric. Han tvingade köp-

männen och hantverkarna att flytta därifrån till hans egen stad,

Hedeby. Platsen låg på den södra delen av den jylländska halvön och

vände sig huvudsakligen mot Östersjöområdet. Sannolikt tillkom

Hedeby under 700-talets andra hälft. Bebyggelsen har omfattat ca 24

hektar. Utgrävningar visar på en reglerad bebyggelse med träbelagda

gator och mellanliggande tomter med hus som varit uppförda i olika

byggnadstekniker såsom skiftesverk och lerklining. Här har omfat-

tande hantverksaktiviteter bl a i form av metall- och textilhantverk

liksom pärl- och kamtillverkning ägt rum.

På slaviskt område, i de södra delarna av Östersjön, fanns under 700-

talet en del platser av emporiekaraktär, t ex Ralswiek, Menzlin, Janowo

och Wolin. Störst av de slaviska emporierna var Wolin invid floden

Oders utlopp i Östersjön som omfattade ca 20 hektar. Här fanns ett

gatusystem som avgränsade regelbundna kvadratiska tomter med

fyra stora hus, 5 x 6 meter, på varje. Hamnen hade utbyggda kajer. Bland

de hantverk som bedrivits på denna plats märks bärnstensbear-

betning, kammakeri, smide, båtbyggeri samt läder- och textilhantverk.

I Ryssland återfinner vi från denna tid endast en ort av liknade slag

som de ovan beskrivna: Ladoga, eller som den idag kallas Staraja

Ladoga, som skandinaverna på sin tid kallade Aldeigjuborg. Denna ort

anses utgöra porten till Ryssland. Här uppstod under 700-talets andra

hälft en handelsort intill en stor träbefästning. Bosättningen omfat-

tade en yta på ca 13 hektar. Även här har det funnits en reglerad

bebyggelse. Fyndmaterialet visar att bl a smeder och kammakare varit

verksamma på platsen.

Handel med Kalifatet

Under 800-talet sker en kraftig förändring i handelsaktiviteterna.

Omkring 870 får vi ett stort inflöde av arabiskt silver, pärlor, dräkt-

beslag, tyger mm. Nu har handelsvägarna mot det arabiska Kalifatet

öppnats och vi ser en rad handelsorter växa upp längs de ryska

floderna, såsom Rurikovo Gorodisjtje och Gnezdovo. Senare etableras

också Novgorod och framför allt Kiev. De kontakter som förekom

mellan skandinaver och en slavisk befolkning på ryskt område kan

dels ha tagit sig uttryck i handel, men det är också möjligt att en stor del

av det arabiska silver som når östra Mellansverige under sent 800-tal

och under 900-talet härrör från plundringar och utkrävda tributer. I

slutet av 800-talet gjordes stora silverfyndigheter i Afghanistan och 893

började samanidhärskarna prägla ovanligt stora mynt av hög kvalitet.

En stor del av detta silver kom till Ryssland. Det finns många och

mycket tydliga arkeologiska belägg i form av gravar och föremål för att

en skandinavisk befolkning, sannolikt från Mälarområdet, rentav

började kolonisera landsbygdsområden längs de ryska floderna. I

Birka börjar stormännen bära kläder och bälten som kommer från

arabiskt område. Man förvarar sina silvermynt i börsar broderade

med silke, som kommit på Sidenvägen från Kina. Glas och keramik-

fynd visar dock att Västeuropa fortfarande är ett intressant område

när det gäller att komma över prestigevaror. Under en tid erövrades t

ex Hedeby av svearnas härskare.

Birka överges

I slutet av 970-talet har vi nått fram till den tid då Birka försvinner.

Detta är ett fenomen som drabbar flera platser vid denna tid. Förkla-

ringarna är sannolikt flera, men viktigast är kanske de sociala och

ekonomiska. Makten var inte längre enbart knuten till ära, dvs

gåvoekonomin börjar närma sig sitt slut. Nu inleds en tid då makt

istället grundas på jordinnehav. Förvärv av jord blir viktigare än att

kontrollera handeln med prestigevaror.

Makten över prestigevarorna

Av denna genomgång framgår tydligt att det under 700-talet uppstår ett

politiskt läge där kungadömen konsolideras och där det finns stora

behov av att kontrollera tillgången på de prestigevaror som kunde

erhållas genom fjärrhandel. Genom denna kontroll skapades ett under-

lag för makt genom att härskaren då kunde förse sina bundsförvanter

med gåvor. Sannolikt är detta något som även äger rum i Mälarom-

rådet. Genom de utgrävningar som ägt rum på Adelsö vet vi att en

kungsgård etablerades där vid samma tid som Birka grundades. Birka

och Adelsö var alltså intimt sammankopplade. Kungen bodde tidvis på

Adelsö och i Birka hade han sin fogde som kunde övervaka verksamhe-

ten på plats och kräva in avgifter från de handelsmän som besökte

KENNETH SVENSSON

HISTORISKA NYHETER

Kam från 900-talets mitt som sannolikt använts av en kvinna.

Kammar för barn ... och för hästar

Ben och horn har bevarats ovanligt

bra i Svarta jorden. Nära 6 000 kilo

ben har tagits tillvara. Mest är det

matrester som slängts ut i gränderna.

Ben och horn ökar kalkhalten och ju

högre kalkhalt desto bättre bevarade

är nålar, spelpjäser, sländtrissor,

kammar och andra föremål.

anslutning till kammakerier och av det

slutit sig till att det var samma person som

tillverkade kammar som gjorde pärlor av

bärnsten. Den senaste tidens forskning

har dock visat att det troliga är att

kammakaren var tvungen att förflytta sig

mellan de olika handelsplatserna och till-

verka sina kammar på plats. Förmodligen

var avsättningen av kammar inte så stor

att en kammakare kunde försörja sig en-

bart på försäljning i Birka. Att kamma-

karens varor spreds över ett stort område

kan vi se genom fynd av exakt samma typ

av kammar i Birka som i andra vikinga-

tida städer, från York och Dublin på de

brittiska öarna i väster, till Staraja Ladoga

i Ryssland i öster.

man föredragit horn istället för ben, beror

på att horn är mycket mer elastiskt och

därmed hållbarare. Under medeltiden när

kammakarna blir bofasta i städerna bör-

jar de använda ben istället för horn till

kammarna. Vi vet inte säkert varför, men

en anledning kan vara ökad efterfrågan i

samband med befolkningsökning. En an-

nan kan vara att kammens status som per-

sonligt föremål förändras, man är inte lika

rädd om den längre, utan skaffar helt en-

kelt en ny när den gamla gått sönder. Med

andra ord: kammen blir lite av en slit-och-

släng-vara under medeltiden.

flera verktyg. Med såg och yxa delades

hornen i lämpliga stycken. För tillverk-

ning av stödskenor och tandskivor behöv-

des en fintandad såg, en kniv och en borr

att göra hål för nitarna med. Städ, kniv,

dragjärn och andra verktyg användes när

man skulle or nera kammarna. För att

framhäva ornamentiken kunde man fylla

i orneringen med en färgpasta av alrot som

ger en mörkröd färg som kontrast mot det

vita hor net. För att nita ihop kammen be-

hövdes slutligen en hammare.

De flesta föremålen har tillverkats i sta-

den. Det kan vi se av avfallet från tillverk-

ningen och av de halvfärdiga föremål som

gått sönder vid tillverkningen eller kastats

av någon annan anledning. Vissa enklare

bruksföremål har säkert tillverkats av an-

vändaren själv, som isläggar – en enkel

form av skridskor – eller medar som till-

verkades av mellanfotsbenet från nöt eller

häst.

Kammar för barn och för hästar

Vilka var det då som använde kam? Om

man ser på de saker man brukar finna i

vikingatida gravar är kammen ett av de

vanligaste föremålen. Det gör att man på

goda grunder kan anta att så gott som alla

människor ägde en kam och att den ingick

i den personliga hygienutrustningen. Det

finns många olika former och storlekar på

de vikingatida kammarna. Från små fina

kammar, inte mer än 6–7 cm långa och som

kanske har varit barnkammar eller varför

inte skäggkammar, till stora kammar som

kan vara när mare 25 cm långa, varav en

del har grova tänder. De senare har antag-

ligen använts för att kamma hästens man

och svans och återfinns ofta i gravar där

det finns en häst. Andra kammar har ett

mycket avancerat och fint flätornerat

mönster, exakt samma typ av ornament

som man fortfarande kan se i den samiska

slöjden. En del av dessa kammar har stili-

serade björnhuvuden i ändarna. De kam-

marna har troligen sitt ursprung i Norge

och frågan är om de inte var gjorda av

norska samer.

Vi vet idag utifrån gravundersök-

ningar att det finns vissa typer av kammar

som är knutna till män respektive kvinnor.

Kamfodral av horn som hängdes i bältet

vid höften var någonting som bara använ-

des av män. Kvinnorna hängde troligen

kammen bland den övriga utrustning som

de bar med sig.

Kammakarens verktyg

Kammakaren var en specialiserad hant-

verkare och som sådan behövde han speci-

alverktyg. Den typ av kam som tillverka-

des på Birka kallas för sammansatt enkel-

kam . Enkel därför att den är tandad enbart

åt ett håll, sammansatt för att den består av

flera delar – två stödskenor mellan vilka

ett antal tandplattor placerades. Hela kam-

men hölls ihop av nitar. För att kunna

tillverka en kam behövde kammakaren

Råmaterialet

Kammar kunde vara tillverkade av ben,

metall och troligen även av trä. Men i Skan-

dinavien var kammarna nästan uteslu-

tande gjorda av horn. Tillgången på horn

från omlandet bestämde vilket slags horn

man använde. I södra Skandinavien an-

vändes hjorthorn, i Norge huvudsakligen

renhorn och i Mellansverige älghorn. Att

Rester efter kammakarens arbete

De som arbetade professionellt i ben och

horn kallas vanligen kammakare, då till-

verkning av kammar var deras huvudsak-

liga sysselsättning. Men de tillverkade

även andra föremål, som t ex kamfodral till

skydd för kammens tänder, sländtrissor

och skaft till knivar och verktyg.

Under utgrävningarna i Birka fann vi

inte något kammakeri. Däremot fann vi

spår efter kammakaren i form av itu-

sågade hornbitar, halvfärdiga delar till

kammar och verktyg. Någonstans nära

den plats vi undersökte, fanns det troligen

ett eller flera kammakerier vilkas avfall

spridits ut så att en del av det kommit att

hamna på de tomter vi undersökte. Att

kammakare funnits i staden under de ca

200 år den existerade vet vi, eftersom vi

funnit kammakeriavfall i samtliga tidsav-

snitt från de äldsta lagren från andra hälf-

ten av 700-talet till de yngsta sönderplöjda

lagren.

Kammakeriavfall av älghorn från Birkas stadsområde.

En vandrande hantverkare?

Vi vet inte mycket om hur kammakaren

levde men några forskare menar att han

knappast kan ha försörjt sig enbart på att

tillverka kammar. På flera platser har man

funnit spår av bearbetning av bärnsten i

MICHÉL CARLSSON

Plik z chomika:

Inne pliki z tego folderu:

Inne foldery tego chomika: